medenskattimagen

Jag har funderat en hel del de sista runt min graviditet och hur jag känner in för allt. Har vissa stunder haft lite dåligt samvete för att jag inte är helt lyrisk och lycklig över att vi ska ha en liten. Vissa dagar känner jag inget allt, och ibland känns de som tt omgivningen är mer glada än jag själv är. Jag tror egentligen att de är ganska vanligt att man inte känner den där totala lyckan hela tiden, ,men ändå snackas de ofta om hur fantastiskt de är att vara gravid och ja de byggs något form av krav att man ska vara så lycklig. Men många gånger är de inte så, känner många som så klart vill ha en bebis, men mår skitdåligt och där hela graviditeten går åt till att må dåligt och de hinner aldrig känna den där lyckan. Och de mår dåligt över de. Och jag kan förstå de, men de är inte alltid fantastiskt att vara gravid. Tror de som ligger hukade över toastolen kan hålla med. Fast känns som vissa försökr hålla skenet upp om att de tycker de är så underbart, men själv har jag svårt att tro de. Varför ljuga och ge skeneet av att allt är bra. De gjorde jag till en början men nu är jag ärlig. Är inte super lycklig alltid, och känner mig inte alltid glad.

Vist har jag till viss del varit glad när jag känt symtom, men vissa dagar har jag bara velat skita i detta. Och då har jag inte ens spytt något alls. Min poäng med detta är att jag annser att ingen ska behöva känna sig dum eller skämmas för att man inte är lycklig i sin graviditet för i slutändan är de ju barnet som man vill ska komma. Även om hormoner och annat gör att man i nuet inte längtar och bara vill ge upp för att man mår så piss. Det är OKEJ att inte vara lycklig 24/7