medenskattimagen

Som minne från dagen då min fin fina sån föddes har jag ett stort ärr på magen. Ett ärr som alltid kommer finnas där som minne från den där dagen.

 

Det ärret skrämmer mig. Känner av ärret, de är ömt men ändå avdomnat. Men vågar inte känna på det, det är skrämmande obehagligt att veta at det skärt upp mig, på sätt och vis gjort sönder min kropp. Priset jag fick för det är helt klart värt det, men nu måste jag på sätt och vis lära känna min kropp på nytt, med ett ärr som ömmar och samtidigt är avdomnat. Läskigt att inte känna riktigt.

 

Tog bort förbandet i lördags också, en dag sent. Var inte redo för det i fredags egentligen inte i lördags heller. Var rädd att det skulle spricka, även om jag viste att det inte skulle göra det så var jag ändå rädd. Men jag tog tjuren vid hornen och tog bort det, bad kärleken ta kort på ärret så jag kunde få se. Mina ögon började tåras.

 

Löjligt att känna så inför ett sådant ärr som ändå bärt med sin något så underbart. Finns kvinnor och men som opererar bort bröst, blir av med ben. Där kan man prata om att förlora något. Att verkligen behöva lära känna sin kropp på nytt. Hos mig är allt kvar och har fått något nytt.

 

Har fått ett ärr som minne...