Inte som vi tänkt oss..
Det senaste dagarna så har börjat fundera mer och mer kring hur det blev med Albin föddes. I början så kändes det som att jag vart glad att det blev som det blev då jag var helt slutkörd efter täta sammandragningar i 16 timmar.
Men nu när jag börjar få perspektiv på saker så känner jag mig nästan lite ledsen att det blev snitt. Kämpade med det smärtsamma verkarna i onödan och missade det första timmarna av min sons liv. Missade att få honom på bröstet direkt efter föddseln. Blev liksom snuvad på en hel del. Känner en viss sorgsenhet inför det där. Borde inte kanske men det gör jag. Ville få födda mitt barn på ett naturligt sätt, veta hur det känns och faktiskt göra det på "rätt" sätt.
Kanske är jag konstig som nu börjar känna dessa känslor, men kan inte neka till att jag har dem. Är glad att vi fick en frisk son och att alla prövningar slutade bra. Men det första timmarna av min sons liv kommer jag aldrig få tillbaka. Och det timmarna sörjer jag
Kommentarer
Postat av: Fröken Nattfrost
Du, det är väääldigt vanligt/normalt/ofta förekommande med just de känslorna vid oplanerat snitt. Vet inte om det i sig är någon tröst såklart men... känn dig inte onormalt eller liknande. Jag har flera vänner/bekanta som fått genomgå oplanerat snitt och mer eller mindre alla av dem har haft sådana känslor.
Var noga med att prata om detta, och ta gärna upp det med BM på efterbesök, och med BVC-sköterskan. Ta kontakt och prata om detta, så det inte blir något som följer med dig och får dig att må dåligt.
Trackback
