medenskattimagen

Tiden bara flyger iväg nu och har änna slutat räknat dagar nu. Veckorna har jag fortfarande koll på och idag går jag in i vecka 18. Känns somde var igår som jag vara i vecka 6 och bara ville ta mig förbi vecka 12 och nu är de inte många veckor för ens jag gått hälften av tiden. Och snart får jag se den lille igen 18 april närmare bestämt. Börjar mer och mer gå upp för mig att de faktiskt är så att vi ska bli föräldrar. Få en egen liten familj och ett barn att älska och värna om. Känns fantastiskt men också skrämmande. För tänk om man skulle göra något fel. Tänk om man inte blir en sån där fantastiskt förälder som man vill bli. Man har en bild om hur man vill vara som förälder och så kanske man inte lever upp till den. De är min största skräck. Men vist är de så att man som förälder inte alltid är perfekt och tror att de flästa kanske någon gång känner att de inte hanterat någon situation så bra men ändå.


Vilket fall så tror jag att vi kommer bli bra föräldrar för vi har så mycket kärlek och ge. Vi längtar så efter vår skatt. Och pappi pratar med magen ibland fast den lille kanske inte hör oss än. Är mysigt att veta att de finns en liten som växer sig stor och blir en egen liten individ. Jätte häftigt är de...

Redan i vecka 14+3 kände jag något, tänkte att kan de kanske vara den lille. Men kändes så tidigt, men ändå. Kände iochnte igen känslan jag kände då som sprattel i magen. De var lixom inte bubblor utan fisksprattel eller som fjärillar i magen. Tänkte att kanske. Sefan kändejag inget för ens i lördags igen. Vart osäker då också för var också sådär diffust men ändå lite mer tydligt, men känns ändå tidigt. Är ju ändå förstföderska och kan ju ändå dröja ända till vecka 22 va jag hört utan att de är någon konstigt...

Men så idag vecka 16+2 så körde de igång ordentligt och kändes som någon höll på att möblera där inne och nu är jag hundra. Måste varit min skatt jag kände rörde på sig. Så fantastiskt! Bebisen i magen finns på riktigt, inte bara på bild, utan nu har jag också fått känna den lille röra sig. UNDERBART!

Redan i vecka 14+3 kände jag något, tänkte att kan de kanske vara den lille. Men kändes så tidigt, men ändå. Kände iochnte igen känslan jag kände då som sprattel i magen. De var lixom inte bubblor utan fisksprattel eller som fjärillar i magen. Tänkte att kanske. Sefan kändejag inget för ens i lördags igen. Vart osäker då också för var också sådär diffust men ändå lite mer tydligt, men känns ändå tidigt. Är ju ändå förstföderska och kan ju ändå dröja ända till vecka 22 va jag hört utan att de är någon konstigt...

Men så idag vecka 16+2 så körde de igång ordentligt och kändes som någon höll på att möblera där inne och nu är jag hundra. Måste varit min skatt jag kände rörde på sig. Så fantastiskt! Bebisen i magen finns på riktigt, inte bara på bild, utan nu har jag också fått känna den lille röra sig. UNDERBART!

Sitter på bussen på väg till Trollhättan för 4 dagars praktik igen då. Morgonen har ägnats åt att lipa för att jag var tvungen att åka ifrån Kärleken. Går dags kvällen gick ut på att, kan ni gissa? Lipa för att jag skulle behöva åka idag och att vi om två veckor bara kommer hinna ses en dag den veckan. Lipar för allt, känner mig ensam fast jag inte borde. Har Kärleken och fast han kanske inte alltid är i närheten just nu så är de ju inte direkt så att han har lämna mig. Ändå så känner jag mig så sjukt ensam nu så fort han inte är i min fysiska närhet och lipar mest hela tiden för inget alls. Gråter när jag är vaken och gråter när jag sover, men kom igen lixom. Snälla homoner Go away.

Nu är de i alla fall bara att göra 7 veckors  praktik kvar och måste lägga fokus på de, för denna gången måste jag klara de...

Nu har de gåttt ännu en vecka på praktiken och på de stora hela känns de som att de går bra. Lite jobbig någon dag, men beror nog mycket på att jag är rätt känslig just nu och kanske reagerar starkare på saker än jag brukar just nu. Känns i alla fall som jag utveckla och som att detta fortfarande kan gå vägen. Tänker inte ropa hej men känns bra hittilds i alla fall.

Nu är de i alla fall helg och jag och Kärleken befinner oss nu på tjörn och grillen är tänd och kärlekens kompis har skaffat fram kött. Blir en hel helg på här. Ska bli skönt att få lite miljöombyte och bara få ta de lungt. Känns alltid som semester att komma hit, för kan slappa av på ett annat sätt. Så ikväll blir de i alla fall oxfile, potatisgratäng och grillade majskolvar, gött är det. Har också införskaffat årets första påskmust, MUMS.

Imorgon går jag in i vecka 17 och inatt var första gången sen jag blev gravid som jag lyckats sova en hel natt utan att springa på toa eller vakna. Och var inte ens jätte kissenödig när jag vakna. Seger!

Idag på morgonen blev jag super glad när jag deklarerade och insåg att jag skulle få närmare 10000 kr tillbaka på skatten. Jippa tänkte jag som hade räkant med att få betala tillbaka typ samma belopp. Inser mer och mer att de där med skatte uträkning inte riktigt är min gräj...

Så med ett glädje besked så kommer ett besked som fuckar upp får ekonomi totalt till hösten. Det tycks vara så att myndigheter i Sverige vill sätta käppar i hjulet för människor snarare än att hjälpa. Kärleken får inget CSN under våren pga av tidigare misstag. Och de kommer fungera ändå under våren, men grääjen är den att de är inte säkert att de blir csn till hösten heller. Han kan skicka in ny ansökan då och om han sköter skolan så kanske han kan få de. Men de är inte säkert vilket innebär att jag inte kommer kunna vara hemma som jag vill. Utan får kanske jobba istället för att vara hemma med vårt lilla knytte. Och kommer ju inte kunna jobba första månaden, för de sägs att de flästa har rätt ont så kanske får leva väldigt fattigt två månader och så kanske jag behöver jobba sen. Skit säger jag bara. Kärleken tar tag i sitt  liv men lik förbanat så hjälper inte de...


Men som jag sa till min kärlek, att pengar är inte allt och de löser sig. De finns pengar undanlagda för sånt här och så länge som vi tre har varanda så löser sig resten till slut...

Var verkligen sjukt orolig förra onsdagen när jag fick en blödning. Så vi fick se vår lilla knodd. Ögonblicket när vi fick se de lilla hjärtat picka på bilden och hur den lille rörde på sig var helt obeskrivlig. Jag var glad innan, men i de ögonblicket blev jag total förälskad.

Nu har de varit några dagar som jag inte bloggat- Har helt enkelt inte orkar efter långa dagar med praktik. Den där tröttheten som folk säger ska börja försvinna tycks bara öka hos mig igen. Somnar så fort jag kommer hem efter min praktik, så fort jag får chansen att slappna av helt enkelt. Men de är ju en av bieffekterna av att bära på en liten. Helt sjuk egentligen att vissa dagar så tänker jag inte ens på att vi ska ha en liten, men så vissa dagar får jag de där glädjeruster över mig och kommer på att jag och min kärlek väntar faktiskt en liten. Vår Kärleksbarn ; hur corny låter inte de då?! men de är ju faktiskt de. Idag är jag hemma på en snabb visit i Borås igen och har tittat på vår ultraljudsbils på den lille flera gånger. Den lilla krabaten finns i min mage och växer och kommer ut till oss i september. Så häftigt!

Annar har de senaste dagarna rullat på och praktiken känns faktiskt toppen, är sjukt pepp och känns verligen som jag kommer gräja de här. Går frammåt hela tiden och får positiv feadback och viktigt konstruktiv kritik för att jag ska kunna utvecklas. Men nu känns de verkligen som jag kommer gräja detta. Så dags att börja planera för någon form av examensbjudning. Och jag som blir så stressad över att planera saker. Har änna inte tid och ork heller, men får väl ta tag i de snart. Trots allt bara si sådär två månader kvar nu...

Efter onsdagens panik attack som resulterade i att de inte blev någon praktik utan blev en titt på bebis istället så är de idag dags att köra andra dagen på praktiken. Är jätte pepp och ser verkligen fram emot att ha praktik. Känns ändå lite nervöst. För detta är så viktigt och vet inte om jag har så mycket kunskap som jag borde. Känns som jag har de, men så funderar jag lite. Är så rädd för att jag har för dålig sjävinsikt. Har verkligen käns mig helt säker på att jag kommer gräja detta, men än vet ju inte. Har aldrig känt mig mer redo. Men tänk om jag tror för mycket. Kan de vara såå att jag känner mig redo men inte är de?

Ska försöka borsta bort allt tivel och bara se framåt och tänka positivt. De viktiga är att jag hela tiden ser till att tänka på vad jag gör, vad som bord göras i den här situationen. Reflektera över varje situation, vad som gick bra och vad jag missade och vad som kunde gjorts bättre. Men de reder sig nog.

Måste reda sig för gör inte de här bara för min egen skull utan för vårat lilla knyttets skull.

Då var en till dag till enda och den har varit helt okej. Fick vakna bredvid min kärlek i morse och fick umgås med honom hela vägen tillbaka till THN och även under kvälle. Vi besökte den fantastiska studentpuben DeCore ikväll. Var himla länge sedan jag var på en torsdagspub, men de är kul att få träffa allt folk igen. Har spenderat en hel del tid där och på Kåren så de är rätt skönt att vara tillbaka. Saknar faktiskt THN en hel del, och hade de inte varit för att jag hittat ett jobb jag trivs med hade jag nog kunnat flytta tillbaka. Får la se om vi kanske hamnar här igen.

Har i alla fall instätt att den där separations ångesten kommer nog inte släppa ju längre tiden går. Och specielt inte efter igår. Tanken på att de skulle kunna hända något och kärleken inte var med mig skrämmer mig. Och jag tycker helt enkelt inte om när han åker ifrån mig hem till vårt hem och jag blir kvar lämnad i THN. Tårarna kom idag igen när han skulle gå och de gjorde riktigt ont i hjärtat. Släpper ju efter ett tag, men ändå jobbigt. Kärleken betyder mycket för mig och nog mer än vad jag trott...

Idag är dagen efter paniken och jag är tillbaka i THN. Har fortfarande lite problem, men efter att jag fick se liten igår så känns allt mycket bättre. Och ja antar att alla jag pratade med igår innan jag for till gyn hade rätt, men hur ska man kunna veta de utan att få se de med egna ögon.

Idag är allt okej bortsätt från en riktigt ettrig huvudverk och lite molverk. Men de symtomen är inte främmande så de gör inget. Men de är ändå läskigt när de händer något som man ändå inte har förväntat sig. Hur vanligt de än är med blödningar tidigt i graviditeten så är de fortfarande läskigt för blod kan också betyda missfall. Men som sagt min skatt mår bra och hjärtat pickade så fint så är ju lugn. Fast kanske inte helt. Blev i alla fall super verkligt igår att de faktiskt är något i mig som växer och samtidigt som de växer en fysisk varelse så växer min kärlek till denna lilla varelse mer och mer för varje dag. Längtar verkligen.

Nu får jag bara sé till att fokusera på min praktik från och med i morgon och se till att jag blir klar sjuksköterska. Så att knyttet kan bli stolt över sin mammi och att jag har något att komma tillbaka till efter att jag varit hemma med den lille i framtiden. Alltid skönt att ha en klar väg att gå och som sjuksköterska får du ju jobb sen också. De är ett yrke i tiden. Och nu mer än någonsin så känns de att mitt val av yrke var helt rätt, de är här jag ska vara. Jag ska bara bli färdig sjuksköterska nu, de finns inget annat.

Igår natt så vakande jag och skulle kissa. Då hade jag fått en liten blödning och de blev skrik och panik. Ringde till kärleken och var helt hysterisk och ringde 1177 för att kolla vad jag skulle göra. De sa att de inte vara någon fara då de var så lite och jag inte hade ont. Men hade svårt att somna om och när jag vaknade kände jag lika mycket skrik och panik. Vist de kan hände men kändes inte bra. Åkte till praktiken men kunde inte stanna, vara änna tvungen att kolla så att allt var okej. Ringde till MVC och de sa samma sak, ingen fara så längde de inte blir värre eller håller på under en längre tid.

Skrik och panik vart de allt ändå så jag ringde till gyn och när hon hörde hur orolig jag vara så gav hon mig en tid, om en lite motvilligt dåå hon menade att de inte var någon fara. Fick i alla fall en tid för att se den lille och att allt var okej så jag kunde lugna ner mig. Syrran med familj, jag och kärleken åkte till sjukhuset. Och där fick jag se vårt lilla mirakel och allt var okej, 87mm var den lille och allt var okej. Trots att alla sa de var jag tvungen att får de på papper för att skrikandet och paniken skulle gå över. Jag grät av lycka när jag fick se den lille. Äre väldigt glad att min räddsla fick lugnas och läkaren var så bra. Hon var förstående och lugnade mig jätte mycket.

Nu har i alla fall syrran tagit med sig vår barnvagn och en hel massa kläder och lite annat =9 nu känns de verkligen på riktigt och kommer inte bli skrik och panik om de verkligen inte forsar blod eller gör svin ont. Nu är mammi lugn...

Jaha idag vart jag svullen som en badboll när jag vaknade och är de fortfarande. Tänkt att ojsan så magen växt som bara den under natten, äntligen en bebis mage. Men nej inte känns de som en bebis mage inte. För den ska la vara hård och min är fläskig som vanligt :P. Men men med eller utan svullen mage så var de i alla fall första dagen på praktiken idag.

Och ja de känns faktiskt bra för att sammanfatta dagen. Fast jag är hel trött i huvudet och de bara snurrar massa nu så tror jag faktiskt att detta kan gå vägen. Man ska inte roppa hej, men känns som jag har fått en engagerad handledare och en att de är ett riktigt bra ställe för mig. Med inte fullt så mycket patienter och de är en bra struktur och framför allt är de så likt sjukhusvård de kan bli ute i kommunen. Känns också som jag har bättre koll, måste bara tro på mig själv och hela tiden tänka högt vad jag gör. Våga dokumentera och formulera mig som jag vill och sedan kanske få kritik utifrån de jag kan nu. Känns som sagt som detta kommer bli toppen och att jag kommer bli färdig Sjuksköterska till slut i alla fall =)

Då var första dagen i trollhättan till ända. Och får väl sammanfatta den som en bra dag. Trots några snyt attacker och lite ont i handlederna efter dagens S-HLR.

Har varit på mitt första möte med sexet på väldigt länge och de bjöd på många skratt. Skönt att få skratta lite och inte lipa jämt. Fick mig att tänka lite mindre på att kärleken och jag ska sova på olika håll i typ tio dagar och bara kommer ses vissa dagar. Men så pratade jag med honom en stund och så kom tårarna igen. Kändes änna jobbigt när han nämde den stora sängen där hemma, där han skulle sova alldeles ensam. Men men skyller bara på hormoner, har nog aldrig haft så lätt till tårar som jag har just nu.

Har i alla fall gjort mig hemmastad där jag ska bo. Och trotts att de kändes riktigt läskigt innan. Så känns de bra nu. Skönt att känna mig så välkommen och också att slippa vila huvudet på olika ställen varje dag. Utan kunna sova på samma ställe, de gör faktiskt de fakto att kärleken inte är här lite mindre jobbigt. Nu ska jag i alla fall sova så jag kan komma upp till första dagen på praktiken i morgon och inte se ut som en Zombi.

Hoppas jag hittar lättare till bussen i morgon än vad jag hade att hitta hit. Hade glömt vilken labyrint de är i Lextorp. Höll på att ge upp innan jag efter typ 20 min äntligen hittade rätt numer. Men men Natti natti

Imorgon börjar äntligen sista resan mot att bli färdig sjuksköterska. Om nio veckor ska jag vara och kommer vara klar...

Då har jag tagit mitt pick och pack för att bosätta mig i trollhättan igen under två månader. Lämnade Borås klockan 06.00 i morse beräknas återkomma kring den tionde Maj för åter inflyttning. Men så dramatiskt de hela blev med alla graviditetshormoner i kroppen så grät jag mig till söms igår. Stakars Kärleken blev alldeles blöt. Vist har jag separations ångest i vanliga fall men detta var helt makalöst.

Kändes verkligen som att jag skulle bli lämnad aldeles ensam. Känns fortfarande jobbigt att vara ifrån den bästa så länge. Men kanske inte hade behövt bölla mig till söms och sedan böla hela vägen till bussen i morse. Måste vara hormonerna som spökar och som gör mig så rädd att bli lämnad ensam. Vill inte vara gravid ensam och de kändes verkligen som jag skulle behöva vara de. Rätt löjligt med tanke på att vi ändå kommer kunna ses någon eller några dagar i veckan och att jag desutom med har några av mina närmsta vänner i THN. Jaja hormonerna flödar och försöker fortfarande balansera kroppens vätskebalans efter de flera liter tårar som flödade igår kväll och i morses när jag skulle lämna min kärlek.

Och ja just som jag skriver de här så känns de som att jag ska börja gråta igen.
Är de inte underbart att vara gravid så säg?

Sitter nu och lyssnar på rösterna från de olika länderna i melodifestivalen och kan konstatera att kvaliten på årets final är hög. Mina favoriter är Loreen och Danny som faktiskt hade en riktigt bra låt i år.

Håller mest Loreen men skulle Danny vinna är de okej också. Båda lårarna kan helt klart vinna i Europa och slår helt klart på de Svenska topplistorna. Nu är de verkligen spännande.

Heja heja. Finalen är rigtigt bra. De ända som var pinsamt dåligt var Ranelids låt, om man nu kan kalla de låt. Usch, och en misslyckade spary brännan. Skulle tycka de var pinsamt att visa mig utomhus med de där facet. Buhu

Inte många dagar nu tills jag flyttar till trollhättan nästan på heltid i två månader. Kommer kännas jobbigt att vara ifrån Kärleken så mycket. Men kommer också bli kul för jag kan träffa några av mina närmsta vänner mer. Så får ta de onda med de goda och njuta av att ha mina vänner närmre mig ett tag. De får bli mitt substitut. Men i alla fall och med att jag flyttar på måndag så blir de Myskväll, men tacos, chips och Hallonsorbet ¤mums¤ vart så sugen på de i flera dagar. Så gick min kärlek ner och handlade de. Han är bra han.

Så blir de alltså till att mysa framför Melodifestivals final, till gubbens förtret. Men man får ställa upp för varandra i ett förhållande. Och tröstade honom med att han nästan varje dag de närmsta två månaderna kommer kunna se på bara de  han vill och spela hur mycket han vill :P. Så han kan stå ut ikväll med mitt enligt honom dåliga val av Tv program.

Inser i alla fall att de är viktigt att vi tar vara på de månaderna som är kvar innan kotten kommer. För hur underbart de än är att vi ska bli tre så kommer vi inte få lika mycket tid tillsammans sen ensamna. Utan då blir vi tre som får mysa <3

Verkar som att min aptit sakta men säkert kommer tillbaka. Har kunnat äta kött två gånger denna veckan utan att få lust och kvälja och har inte lika ont av doften av matos. Men där är de fortfarande lite knepigt.
Men som sagt känner mig sugen på mat och kan längta efter mat som jag inte kunnat äta på nästan två månader, helt underbart är de att faktiskt tycka att riktig mat smakar gott. Inser dock att i takt med att jag kan börja äta mer så är de dags att hålla efter lite så att jag inte vreker i mig. Är fortfarande viktigt att jag håller eftr vikten.

Men som sagt så underbart att de verkar som att aptiten kommer tillbaka och illamåendet släpper sitt fasta grepp och inte förlamar mig totalt. Skönt att de verkar vända precis innan praktiken börjar. Hade inte varit kul att gå med konstant illamående då. Lite attacker av illamående kan jag leva med. Gäller bara att äta regelbundet och inte vräcka i mig så kommer detta bli toppen.

Fast säger fortfarande Peppar peppar (just in case)

Jaha då har än varit lite huslig idag och bakat både rulltorta, gjort vitchockladfyllning och maränger. Rulltårtans fyllning kanske inte blev så bra då de inte stelnade men så God ändå. Själva rulltårtan blev bra, kanske för att karl hade tålamod att rulladen :P. Marängerna får vi se hur de blev när de kommer ur ugnen om en timme. Mumsigt värre vilket fall.

Kanske inte bygger jätte mycket näst, men undrar om de kan vara så att karl har fått lite graviditetshormoner och istället är de han som nestar. Helt plötsligt får han dille på bakning och vill gräja runt. Inte den värsta form av nesting men lite har han allt börjat. Hur ska detta sluta, med två galna bobyggare till slut kanske?

Annars rullar allt i alla fall på. Börjar bli väldigt nervös för praktien nu. Och vissa stunder så börjar jag tvivla på min eggen förmåga. Större delar av dagarna går åt att tänka på olika senarion och hru jag skulle agera som ssk i dessa. Får de lixom inte ur huvudet. Men de är väl mitt sätt att förbreda mig, för detta är verklig super viktigt att jag klarar för knyttets skull och för framtidens skull. Men vist kommer jag klara det denna gången, eller?!

Jaha då har jag träffat barnmorskan idag. Var där för att ta prover och prata om hur jag mådde. Slapp ta kapillärt prov (överlycklig) när jag sa att jag var livrädd för de så sa Barnmorskan att vi kunde ta de venöst istället. Inte heller jättte trevligt men har änna vant mig vid de nu så de var helt okej. Så de tog alltså Hb, p-glukos och så fick jag lämna urinprov för att se om jag hade äggvita och glukos i urinen.

Hade ett Hb på 125 så de är helt okej, undre gränsen ligger på 110, men BM tyckte i alla fall att jag skulle börja smyga in  lite järntabletter för att slippa behöva äta de varje dag senare. Suck, hoppades slippa de men får helt enklet köpa järntabletter nu, bli bättre på att dricka ordentkligt och hoppas att magen fortsätter att vara min vän för en så länge så är vi vänner. Lite uppblåst och gasig men de kan jag stå ut med. Mitt blodsocker låg på 4.5 så de var bra och hade ingen socker i urinen. Men hade 1+ på protein men de sa hon att de inte var någon fara men ska ta om de i vecka 25 igen i alla fall. Annars var allt okej

Fick papper och föräldrautbildningar, känn så avlägset men ska tydligen vara dags att tänka på de nu. Än del träffar som kanske kan vara bra att gå på, som t.ex. ergonomi med sjukgymnast. Har en del med mig från jobbet och utbildningen men tåls att repiteras nu när jag bär på en liten för att skona ryggen. Annars bokade vi nästa tid med Bm som inte är för ens vecka 25 är ju mer en tio veckor dit. Då ska de göras glukosbelasting och magen har ju börjat växa så den ska mätas och så ska jag vägas m.m.
Innan detta är de ett Rutin ultaljud som jag ska göra i vecka 19, men de närmar sig nu och räknar inte dagarna dit längre. De kommer när de kommer

Dessa garviditesthormoner. Allt kan verkligen vända på en millesekund. Tycker synd om kärleken som ska stå ut med mina krokodil tårar och vredesutbrottt. Han gör så mycket för mig hela tiden och ändå så kommer de där tårarna för inget, som skulle kunna framkalla dåligt samvete.

Kom på för en stund sedan hur jobbigt de kommer kännas att inte bo hemma på nio veckor, att inte träffa kärleken varje dag. Hade nog tyckt de vart jobbigt i vanliga fall men nu när jag är gravid så kommer aspekten in att de kommer börja hända en del snart och han kommer inte vara  där jämt. Vist vi kanske kommer ses en dag i veckan vissa veckor kanske två till tre dagar, ,men de är inte samma sak. Kommer ju komma till de mysiga veckorna och han kommer inte vara där hela tiden. Kommer fast de är löjligt, känna mig sjkukt ensam. För bara tanken på de får mig att vilja börja grina nu. Dumma tårar och dumma hormoner som framkallar tårar. Men faktiskt så är de så att de är vår lilla knodd som växer och även om min Kärlek inte kommer kunna känna de första foster rörelserna och sparkarna så vill jag att han ska vara där när jag känner dem (vilket jag vet inte hade varit säkert att han hade gjort även om jag varit hemma).

Blää känner mig som en lipssill

Denna dagen har varit botten. Har väl mått okej men är så sjukt trött och orkar inget, men är så sjuukt uttråkas. Orkar verkligen inte hitta på något ändå håller jag på att dö av trisstes.

Hur går de ihop?! Ingen energi eller lust för något för den delen. Och ändå så hade jag klättrat på väggarna om jag orkade. Vist är de härligt att var gravid ibland. Suck min lilla knodd tar alla min energi och alla horomonr gör mig helt handlingsförlamad och likgiltig inför allt. Hoppas verkligen att mys perdioden som alla snackar om kommer snart för vill inte dö av tristess...

Vist ska väl inte klaga kanske bättre att dö av tristess än av uttorkning efter att ha suttit hukad över toaletten. Har många vänner eller bekanta som mått riktigt fysiskt pyton och mitt största problem är lite trötthet och lätt illamående, men i alla fall...

För någon vecka sedan så trodde jag att mitt illamående hade jätt med sig och att aptiten var påväg tillbaka. Men är som "vanligt" igen med illamående (som är värre än innan) och aptit som växlar från dag till dag. Inte okej!

Har i alla fall hunnit pyssla om mig själv lite idag med att vara hos frissan och färga håret och köpa lite nya  kläder. Tänka köpa lite mamma kläder mn tycker inte jag hittar något vidare snyggt, och är de snyggt kostar de också. Så köpte istället lite vanliga kläder där de finns rum för en bebismaga senare. Är riktigt nöjds med mina fynd och som sagt kommer kunna hade dem även när de finns lite mage och de kostade inte skjortan. 275 för tre plagg inte fy skam. Har äntligen kunnat släppa loss lite och unna mig själv lite, lika bra och göra de nu för när den lille kommer kommer allt fokus ligga på henne/honom.

That´s it...

Så mycket känsla och så vacker röst. Brukar inte fastna för en låt så, men detta är läst den bästa låten jag hört på länge. Moa Lignell får mina ögon att fyllas av tårar. Dessa hormoner, men helt sjuk vilken duktig tjej. Talanger som henne växer inte på träd

När jag dagar som denna mår illa och inte kan röra mig utan att kvälja är jag glad att jag har världens bästa Fästman som verkligen tar hand om mig. Han hämtar vatten när jag är törstig, fixar knäckemackor när illamåendet gör sig allt för påmind. Han kommer med något att äta innan jag äns hinner be om de. Han är helt enklet en klippa. Även om jag inte är en av dem som ligger hukad över toastolen är de skönt att ha en som verkligen förstår, (för de mesta) och tar hand om en när man själv är förlamad av trötthet.

När jag läste på familje liv om kvinnor som kallade sina små under för parasiten så blev jag nästan lite upprörd. Sedan när jag var på inskrivningen med barnmorskan och hon frågade hur jag mådde. Och jag sa att jag mådde sådär och att jag inte fick i mig så mycket så sa hon
- De gör inte så mycket, för den lille är som en parasit och tar den näring den behöver ändå.

Blev allt lite upprörd eller irriterad över de dåå också. Men dagar som denna när jag är illamående och inte mycket går ner så är jag glad att de är så. Även om de då resulterar i att den lilla energin jag skulle kunna tillgodo göra mig från dne lilla maten jag äter går till den lille. Vilket gör att jag har uniefär 0 % energi. Orättvist tycker den lilla parasiten kunde dela med sig, men den behöver ju all näring den kan få. Så får väl vara glad att den lille är just som en parasit...

Min lilla parasit

Hade från början att vänta något år innan vi flyttade med den lille till ett större boende men så började jag kolla runt och insåg att de hade varit skönt att fått de gjort innan den lille kommer. Då finns de mer plats för alla små saker och de finns någon stans att ställa barnvagn och säng och leksaker. Sem känns de skönt att flytta innan för att de känns lättare utan en liten.

Har hittat en lägenhet som är perfekt som ligger i samma område som vi bor nu. En 3:a på 81m2 som vore perfekt. Den har balkong, de finns hiss i huset vilket gör de lättare att ta sig ut och in med barnvagn pch rummen är lagomstora. Verkar desutom med som de finns en chans att vi kan få lägenheten. Egentligen har vårt bostadsbolag en policy som säger att man ska ha bott i två år innan man får byta men var nere och prata med dem och sa att vi väntar en liten och de verkar gått hem. Såg idag att de gjort en kredit upplysning och ekonomin borde inte vara något problem när jag räknat lite. Hoppas verkligen för även om jag älskar vår lägenhet nu så vore de skönt att få flyttat och kommit i ordning innan september.

Så håll tummarna nu...