medenskattimagen

Jaha då var flytten snart över och vi håller på att packa in det sista i bilen. Ska slängas en del skräp sen men det får karl ta hand om. Nu kanske jag inte kommer kunna blogga på ett tag då vi blev lite sena med att anmäla flytt för bredbandet så kan ta ett tag innan vi har bredband och telefon nu. Upp till en månad sa det =O

 

Men men får väl ta några promenader ner till biblioteket med albin så jag kan få skriva av mig lite. Är mitt sätta att berabeta saker att skriva. Tänker en hel del nu och har mycket som bubblar upp till ytan angående förlossning och angående vårt nya liv som en familj. Vill verkligen komma igång och kunna leva familjeliv nu, har inte hunnit riktigt med sjuk liten kille, sjuk mamma och så flytten på det. Men snart så.

 

Nu är i alla fall lillkillen hela två veckor gammal. Helt makalöst, två hela veckor och han utvecklar mer och mer personlighet från dag till dag.

 

Tänkte bjuda på de ur charmiga kortet som Albins farbrors flickvän Linnea lyckades knäppa igår. Nederst bilden ser ut som det vore Albins första pose bild =P så söt

 

Då var det mesta utflyttat ut lägenheten och det återstår mest att städa nu. Inte så mycket kvar. Men vilket krångel det blev med brist i kommunikationen vilket visade sig i att när vi skulle flytta över våra gräjer då hade det inte tömt lägenheten så mycket som vi hade uppfattat så vi har nu fått knö in alla våra gräjer i ett rum. Och från början så trodde vi ju att de skulle flyttat igår men nej då så vi får bo första natten i nya playset först imorgon vilket inte känns jätte kul. Men men imorgon ska vi slänge skräp flytta all elektronik som tv och sterio och sen ska vi städa det sista, frosta ur frys och dylikt. Blir nog bra.

 

Trots att jag inte gjort jätte mycket eller har städat en del men inte burit så är jag helt slut i kroppen. Ikväll ska jag bara försöka ta de lugnt på vår ända möbel, en madrass på golvet =P

Lillen har lyckats sova bort hela dagen så finns en viss risk att det blir en vaken natt. Perfekt uppladdning i en för morgondagens flytt. Hoppas på att Albin är snäll bebis i natt men lika bra att ställa in sig på en vaken natt =P

Idag var jag på MVC igen för att kolla så mitt Hb hade gått upp då jag fick järndropp på BB förra veckan. Har inte känt av något på ett par dagar eller så nu så trodde väl att det gått upp och de hade det. Hade 83 efter järndroppet och nu låg det på 110 så det är godkänt. Ska pilla i mig lite järntabletter tills det är dags för återbesök.

 

Passade också på att ställa mig på vågen för att se hur många kilon lättare jag hade blivit sen plutten tittade ut. Blev rätt glatt överraskad då jag faktiskt gått ner nästan tolv kilo sen Albin kom. Eller jag vägde 99.5 kg sista gången jag vägde mig i vecka 39 och gick ju över två veckor så nått kilot till kan det blivit. Känns toppen och var mycket mer än jag vänta mig. Nu är det bara rästen kvar...

Nu är det bara tre dagar kvar tills flyttlasset till den nya lägenheten går. Börjar känna mig lite stressad då vi inte har hunnit packa klart än för det varit så mycket. Sedan går det upp för mig mer och mer att vi faktiskt ska lämna våran fina lägenhet.

 

Trivs jätte bra där vi bor nu, älskar området och vår ballkong. Har bilder av hur det skulle varit att bo här nästa sommar när albin kunde härjat omkring där ute. Kommer kännas konstigt att flytta. Men skönt också då Albin kommer få ett eget rum där vi kan ställa hanss saker och inreda. Har köpt massa fina saker till rummet, en vit fin gungstol som vi kan sitta och mysa i. Har målat om kristoffers gammla spjälsäng i vitt så den ser lite chaby cheak ut. Kommer bli jätte bra. Ska köpa lite hyllor att sätta upp och sedan vita exedithyllor låga där vi kan ha låder med leksaker i. En vit fin byråa ska hämtas hos min mormor. Kommer bli toppen och sen ska det tappetseras om i lillens rum. Så kommer bli bra. Men nu känns det vemodigt att tänka att snart bor vi inte i "vår" lägenhet längre. Har hänt en hel del här. =)

Mycket fokus just nu eller snarare allt ligger på Albin mest hela tiden. Vilket är naturaligt, men då är det skönt att man är två att dela på ansvaret och två att dela den enorma kärlek man känner för sitt barn,

 

Min kristoffer är verkligen en klippa, när jag är trött så lyfter han mig. När jag är frustrerad så lugnar han mig. Under de första veckorna i Albins liv har jag svårt att se att jag skulle klarat av att hantera det utan honom. Nu har jag två killar jag älskar inneligt och ju längre tiden går desto mer älskar jag K.

 

Ikväll när mina axlar höll på att döda mig och min rygg fick mig att vilja grina så tog han fram massageoljan och knådade mina öma muskler. Det är Kärlek det

Det senaste dagarna så har börjat fundera mer och mer kring hur det blev med Albin föddes. I början så kändes det som att jag vart glad att det blev som det blev då jag var helt slutkörd efter täta sammandragningar i 16 timmar.

 

Men nu när jag börjar få perspektiv på saker så känner jag mig nästan lite ledsen att det blev snitt. Kämpade med det smärtsamma verkarna i onödan och missade det första timmarna av min sons liv. Missade att få honom på bröstet direkt efter föddseln. Blev liksom snuvad på en hel del. Känner en viss sorgsenhet inför det där. Borde inte kanske men det gör jag. Ville få födda mitt barn på ett naturligt sätt, veta hur det känns och faktiskt göra det på "rätt" sätt.

 

Kanske är jag konstig som nu börjar känna dessa känslor, men kan inte neka till att jag har dem. Är glad att vi fick en frisk son och att alla prövningar slutade bra. Men det första timmarna av min sons liv kommer jag aldrig få tillbaka. Och det timmarna sörjer jag

Att sitta stilla, att vara hemma och inte gör så mycket är något helt nytt för mig. Har viserligen lille Albin att ta hand om men kanske hemskt att säga men börjar redan bli lite smått rastlös. Älskar att umgås med min son det gör jag, men jag är en aktiv person som inte tycker om att vara "sysslolös" och faktum med att även om lillen är vaken ibland så består det mesta kring honom av att mata, byta blöja och se till så han får sova, blir lite gull också de stunder han är vaken.

 

Än så länge klättrar jag inte på väggarna, finner mig i att sitta hemma, just nu är det lite skönt. För behöver skapa oss rutiner här hemma, och lära oss hur vår lille fungerar. Rätt spännande för ena dagen tror än att än vet hur han fungerar och sedan så byter han mönster eller kanske justerar lite. Hade velat ha en manual så än viste exakt hur lille fungerar. Men det kommer, så dagarna nu handlar om att skapa rutiner och få klämm på det här med att vara föräldrar.

 

Som tur var är pappi hemma fortfarande också och kommer vara det mer eller mindre på heltid tills början på november då hans lärare har varit super snäll och kommer göra om alla examinerande moment så han kan göra dem hem ifrån. Skönt tycker jag för vist att jag ska vara mamma ledig så känns det läskigt det där med att vara ensam med Albin, skönt att ha någon som hjälper till. Men så fort jag känner att jag fått kläm på allt så kommer det säkert kännas bättre...

Då har vi äntligen fått bada vår lille kille för första gången. Eller så här i efterhand så känner än sig lite lätt elak då Albin inte alls uppskattade att bada. Han snarare tyckte att mamma och pappa var elakast i världen. Hmm inte jätte kul men kanske blir det bättre med tiden, det ska ju vara mysigt att bada. Tänk om albin skulle förstå det.

 

Istället skrek han för fulla muggar och stensomnade sedan efter åt. Stakars liten

Ja plötsligt så händer det. När mammi så snällt bjudit lille Albin på lite mat från tutten och hon ska hjälpa till och rapa honom så han slipper på ont i magen, då visar han sin tacksamhet genom att lägga en kaskad spya på sin mammas bröstkorg. Kids är det inte underbara!

 

Skämt och sido. Tyckte lite synd om honom då han verkade bli rädd för direkt efter spyan så började lillen gråta. Mammi hoppas i alla fall att Albin låter bli att bli en kräkbebis =P

Jaha då var lillkillen äntligen av med sin anten. Så skönt att inte behöva ora sig för att den ska gå sönder och det ska behöva sticka honom mer.

 

Annars håller vi nu på att skapa oss en vardag på riktigt utan besök till Neo varje dag så blir det lättare att bygga upp någon form av rutiner. Fast mitt uppe i allt ska vi ju flytta så ja, hinner knappt landa. Men så fort flyttpackning och flytten är över så kommer det lugna ner sig. Hade varit skönt att slippa köra i superspeed just nu, bara kunna ta de lugnt och njuta fullt ut av att vara en familj. Men nu är det fullt ös.

 

Sedan så sover ju Albin mest så missar ju inte jätte mycket tid, förutom den tiden jag skulle kunna sitta och titta på honom. Han är så fins vår lille son =)

Som minne från dagen då min fin fina sån föddes har jag ett stort ärr på magen. Ett ärr som alltid kommer finnas där som minne från den där dagen.

 

Det ärret skrämmer mig. Känner av ärret, de är ömt men ändå avdomnat. Men vågar inte känna på det, det är skrämmande obehagligt att veta at det skärt upp mig, på sätt och vis gjort sönder min kropp. Priset jag fick för det är helt klart värt det, men nu måste jag på sätt och vis lära känna min kropp på nytt, med ett ärr som ömmar och samtidigt är avdomnat. Läskigt att inte känna riktigt.

 

Tog bort förbandet i lördags också, en dag sent. Var inte redo för det i fredags egentligen inte i lördags heller. Var rädd att det skulle spricka, även om jag viste att det inte skulle göra det så var jag ändå rädd. Men jag tog tjuren vid hornen och tog bort det, bad kärleken ta kort på ärret så jag kunde få se. Mina ögon började tåras.

 

Löjligt att känna så inför ett sådant ärr som ändå bärt med sin något så underbart. Finns kvinnor och men som opererar bort bröst, blir av med ben. Där kan man prata om att förlora något. Att verkligen behöva lära känna sin kropp på nytt. Hos mig är allt kvar och har fått något nytt.

 

Har fått ett ärr som minne...

 

 

 

 

Nu är Albin i stort sätt friskförklarad. Återstår nu bara en antibiotika injektion ikväll sen ryker Pvk:n och spåren av att han varit sjuk är i stort sätt borta.

 

Han är över en vecka gammal nu och är världens gulligaste och oftas snällaste bebis.Han har utvecklat en egen liten presonlighet. Gråter gör han bara när det är dags för blöjbyte, det är inget som han tycker om. Mamma och pappa är elaka när det vill göra honom ren. Kanske inte så konstigt då den lille är illröd i rumpan på grund av antibiotikan gör bajset mer frätande så klart det inte är kul när det svider. Annars gråter han bara när mjölkbuffen inte åker fram fort nog, men jag tycker att vår lille ändå har rätt gott tålamod.

 

Han har börjat flina lite lätt, eller tycker det ser ut så i alla fall. Han har lättare att fokusera blicken och har världens finnaste ögon. Sover en hel del som det flästa andra bebisar, kanske inte på rätt tider om du frågar hans mor och far. Oftast en 4 timmars lur mellan 9 och ett på natten och sen vaknar han. Men nu när en börjar se mönster så försöker i alla fall mammsen vila så att än orkar. Fast när han väl fått lite mat så sover han en stund igen.

 

I nu läget väger den lille 4425 och är 53 cm lång. Huvudets omfång är 38 och han växer sig större för varje dag som går =)

Igår blev vår lille kille en vecka gamal. En vecka som kantats av oro och så himla mycket kärlek. Att se på vår lille kan ibland få min ögon att tåras. Att vi lyckats skapa något så vackert. Tänk att jag är mamma till något så vackert. Jag är vrkligen mamma nu, och jag känner det ända in i hjärtat. När lille Albin gråter så gör det ont i mitt mamma hjärta. När albin kollar på mig så bli jag sådär varm i hjärtat och som sagt kan komma en tår i ögonvrån för jag känner så mycket kärlek.

 

Att man kan älska någon så mycket är helt ofattbart. Att varje vaken sekund kan ägnas åt att älska något så litet. Har verkligen fått gå igenom en del prövningar för mitt mamma hjärta denna veckan. Att se vår lille kille vara sjuk och att inte själv inte kunna göra något. När han blir större och skrapar sitt knä kan jag blåsa på det och trösta, men nu kunde jag inte göra något. Kunde  bara sitta där och se på. Har gråtit många tårar denna veckan. Men har också varit så lycklig =)

 

 

Inte nog med att min lilla kille började livet uppkopplad till övervakningsapparater, med dropp och solning och antibiotika så mådde jag heller inte fysiskt bra det första fem dagarna. Hade en hel del ont och min ork att röra på mig var begränsad. Kärleken fick köra mig i rullstol till och från neo för att jag äns skulle orka ta mig dit. Och trots rullstolen så fick jag nästan alltid väldigt ont på kvällarna då jag inte riktigt han vila för ville ju vara hos vår lille.

 

Fick själv vara inskriven till och med onsdag. Skulle först blivit utskriven redan på måndagen men då hade jag så ont så jag sa själv att detta kommer inte gå. Kunde inte sova för det stramade och gjorde ont i såret.

 

Sedan skulle jag blivit utskriven och flytta till neo på tisdagen men då kände jag av mitt låga Hb som låg på 90 dagen innan och innan det 84. Fick hjärtrusningar och pulsen var hög och kände mig allmänt kass. Ville verkligen flytta så vi kunde få ha vår lille kille hos oss. Men blev till slut järndropp för mig så blev till att stanna på BB ytterligare en dag. Men den kvällen var den bästa sedan lillkillen föddes för vi fick ha honom hos oss på BB hotellet så jag grät när pappa kom med honom bort till oss. Hade nog trots allt innan sjunkit in att han var våran och nu fick vi äntligen ha honom hos oss.

 

På onsdagen blev jag äntligen utskriven i alla fall mådde väll rätt kass då också men ville få vara hos min lille kille så de fick bära eller brista lite. Så blev en natt på Neo också. Så himla mysigt att ha honom hos oss. Även om jag inte orkade göra så mycket. Pappa har fått göra mycket med den lille denna första vecka. Han är verkligen en underbar pappa och vet inte hur jag hade klarat denna veckan utan honom. Kommer alltid bära med mig lyckan i hans ögon när han fick ha sin son på Bröstet första gången, jag grät och han sa att hn nog aldrig känt sig så lycklig som just då.

 

 

Men som en sammanfattning så har denna veckan varit både psykiskt och fysiskt utmattande men nu kan vi njuta av att vara en familj på riktigt. Nu är vi en familj och vi njuter av varje sekund av vår lille son.

 

 

 

Blev en tuff start på att vara mamma för mig, var öm och lhade ont. Kände mig ledsen för att jag missat det första timmarna av Albins liv. Viste ju inte ens när jag vaknade vad min lille var för än.

 

Men blev totalt lycka när min  Kärlek pappan till min lille kom med honom och jag fick se min son för första gången min lille Albin, den lyckan jag kände då kan nog ingan som inte själv sätt sitt barn för första gången förstå. Total lycka, tårarna bara ran. Jag var mamma nu.

 

Och att jag var  mamma nu fick jag känna ännu mer så där 4 timmar senare då Barnmorskan sa att hon tyckte Albin andades häftigt, det hade jag inte tänkt på men de gjorde han. Blev givetvis orolig och kände mig skyldig för att jag inte lagt märket till det. Barnmorksan kallade på en läkare och under tiden detta hände så var min Kärlek hemma för att lämna bilen vilket gjorde de hela ännu jobbigare.

 

Barnmorskan och läkaren kom in och sa att de ville undersöka honom och et tog honom till ett behandlingsrum och jag blev ´klart ledsen och ännu mer orolig. Efter en stund kom det tillbaka och viste redan att något var fel, de skulle ta honom till Neonatalavdelningen för det misstänkte en infektion. Har nog aldrig kände mig så uppgiven som jag gjorde då och ännu värre blev de när de kom och hämtade honom. Det var ju inte så de skulle bli.

 

När vi senare var uppe och hälsade på honom hade han också fått sollampor då hans Bilirubin värden var alldeles för höga. Han fick trippelsola med tre lampor och det tejpade vita lakan runt om hans säng. Så kunde inte titta på honom ordenkligt. Känslan av att se sittt barn uppkopplat till en övervakningsappart med sladdar och en nål i huvudet blev för mycket. Klarade inte sitta där och kolla, min son var sjuk. Kändes som jag gjort något fel.

 

Albin hade fått både gulsot och vad som visade sig vara en GBS infektion som jag och 30 % till av alla kvinnor är bärare av. Desutomed så bet inte första antibiotikan på honom och infektionsvärdena gick upp.

 

Det blev en tuff start för lille Albin, och en tuff start för mamma och pappa. Nu är vi i äntligen hemma efter nästan en vecka på sjukhus var av två på förslossningen tre på BB hotellet med medföljande problem för mamma och en på neo.

Nu återstår det antibiotika injektioner 2 ggr dagen på neo och förhoppningsvis utskrivning på måndag. Men vi är äntligen hemma!

 

Nu efter närmare en vecka kom vår fina lilla Albin till världen den 15 September klockan 02.57 på morgonen. Förlossningen blev inte riktigt som jag tänkt mig.

 

Det hela började med att jag på torsdag vid elva märkte att vattnet plötsligt gick, eller förnekade det ett tag innan jag faktiskt ringde förlossningen och berättade vad jag upplevde. En känsla av att konstant pinka på sig utan att vara pinkenödig. Fick komma in på en kontroll senare samma dag och göra en CTG kurva och kolla så att allt var okej. Sen skickade de hem oss med en ny tid vid elva nästa dag.

 

Nästan direkt när vi kom hem på kvällen så började jag få smärtsamma sammandragninger och jag tänkte att nu kommer han säkert komma i natt. Satt med TENS hela kvällen och stod nätt och jämt ut. Men sammandragningarna som till en början komm var tredje minut slutade senare helt så gick och la mig.

 

På morgonen när jag vaknade så satte helvetet igång men inte så regelbundet. När vi kom till förlossningen för kontroll så började det bli regelbundet var 5 min och riktigt smärtsamma men det skickade hem oss igen. Väl hemma så tog det typ en halvtimme så va sammandragningarna så smärtsamma att jag skrek av smärta och det blev bara kraftigare och tättare. När vi ringde förlossningen vid två så hade jag sammandragningarna från helvetet var annan och var 3 min.

 

Fick åka in till förlossningen och där fick vi äntligen stanna kvar. Hade då så ont att jag inte kunde ligga still, men ingen smärtlindring ville det ge mig och fick ligga ner i en säng på ett rum länge och kände mig rätt bortglömd. Inte kul, tog en timme sen sa det att det inte vill känna på mig än på grund av den ökade infektionsrisken. Men när jag sedan fortsatta skricka så att det hördes till kina kände de och var då bara öppen tre. Fick då i alla fall komma till ett förlossningsrum, jag hade då så ont att jag grät och kunde inte låta bli att skrika. Det gav mig lustgas men instruerade mig inte ordentligt så det fick jag inte så mycket hjälp av. Efter en timme blev jag erbjuden att bada och tappade upp ett bad. Hade sjukt ont men fick ingen respons och kände mig åter igen arganska bort glömd. Faktum med att hade hela förlossningen varit som de första 6 timmarna så hade jag aldrig mer velat föda barn.

 

Efter tre timmar kommer i alla fall BM i min förtvivlan och frågar om jag funderat något mer på smärtlindring Kärleken nämner då akupunktur som jag nämt sedan tidigare men känns inte som de lyssnar. Jag säger att jag vill ha Epidural när det känt att jag äntligen var öppen 4 cm och BM säger bara aja fundera på de och läs den där broschyren. Kändes inte som jag fick bestämma själv. Hmm. Till slut så sa jag än en gång i ren förtivlan i en av det smärtsammasre verkar jag haft att jag vill ha epidural NU annars dör jag. Då ringde det så det skulle sättas, fick vänta en stund för det hade mycket. När den väl skulle sättas gick det dock inte. Vid de här laget var jag helt slut och skrek att jag inte orkade mer, hög på lustgas som inte hjälpte. fick fortsätta andas lustgas men fick inegn hjälp av det.

 

Då hände n¨got som fortfarande gör mig sjukligt förbannad och ledsen. För sånt får inte hända. Låg och kved av smärta och var jätte ledsen och kunde inte slappna av när Bm skulle känna om jag var med öppen. Då fick jag höra att jag skulle ligga still nu för annars skulle hon gå då det var andra som behövde hennes hjälp också. Så får man inte säga. Blev jätte förtvivlad och ledesen efter detta och efter detta så blev allt bara värre tills ny personal kom.

 

Natt BM och uskan om jobbade var en sjänk från ovan. Hade det inte kommit så hade jag inte klarat det sista sex timmarna. Den nya BM tog mig igenom värkarna och efter 6 timmar med smärtsamma verkar utan smärtlinding så fick jag någon som instruerade mig med lustgasen och det schysterade styrkan på den också så det började hjälpa lite också. Jag sa hela tiden efter det jag hört att snälla hata mig inte. Det masserade min rygg och fick i mig något att dricka. Satte på musik och dämpade belysningen och tog mig igenom smärtan så gått det gick. Framför allt så lämande det aldrig min sida någon av BM eller uskan var där hela tiden och tog mig igenom helvetet, som tog tid då min lille kille låg felvänd och inte vände på huvudet åt rätt hål, dessutom med så hade han bajsat i fostervattnet så kunde inte på PCB heller. Efter 10 timmar var jag öppen 6 cm.

 

Det försökte att sätta en spinalbedövning men också detta misslyckades. Fick dock äntligen akupunktur vilket jag egentligen inte vet om det hjälpte men de lyssnade i alla fall och fick försöka. Var så hög på lustgas vid det här laget så var mer eller mindre helt bort. När klockan var 1 på natten så började jag bli helt slut ochr de började prata om kejsarsnitt. Vid det laget var jag öppen för allt. Det försökte sätta verkstimmulerade dropp men efter ytterligare en och en halv tiimme så beslutades det att det skulle bli ett snitt. Det var tänkt att K skulle vara med men då jag hade så ont och inte kunde sätta bedövning så beslutade de sig för att söva mig.

 

Men så till slut efter 12 timmars på förslossningen så kom klockan 02.57 våran Lille kille som var 51 cm lång och vägde 4250 gram. Den bästa dagen i mitt liv.

Just nu går jag med värkarna från helvetet. Eller det känns så i alla fall, har dock rätt låg smärttröskel men i alla fall. TENS hjälper inte så bra längre.  Fast är rätt lättad då jag igår hade ont också som bara den men de gick över, hoppas denna smärtan inte gör det för orkar inte. Ska på kontroll på förlossningen om en timme, hoppas verkligen inte det skickar hem mig för vet inte hur jag ska kunna fortsätta hantera denna smärtan.

 

Min fråga nu kan man ångra sig? nej men kommer vara värt det när lillen är ute, men just nu inge kul alls. Men kanske kommer lillen idag?

Har börjatt få rätt ont nu. Med mina mått mättá, TENS är min bästa vän och tar udden av smärtan. Kanske ändå kommer bli bebis ganska snart. Laddar med kolhydrater nu och ska försöka sova om de nu går. Allt för att slippa lite ont. Men satt igång har de även om de inte är så regelbundet.

 

Bebis kom snart vi längtar

 

Då var det bekräftat då. Vattnet har gått, eller ja för den som vill veta fortsätter det att gå hela tiden typ. Inte så hett att kännas som än pinkar på sig gånger flera.

 

Nu har vi i alla fall varit på förlossningen för kontroll av den lille. Tagit en temp på mig, blodtryck och en CTG kurva som visar att den lille mådde bra, men ja som jag vise hade jag inga verkar. Lite sammandragninar känner jag men inget mer. Gången är nu denna att vi ska tillbaka till förslossningen imorgon för nya kontroll och om inget då hänt så blir et ytterligare en kontroll på lördag samma procedur som idag. Och om lill skiten fortfarnde inte tittat ut på söndag blir det igångsättning då.

 

Nu hoppas vi på att slippa vänta tre dygn till, men vi vet i alla fall att när det tre dygnen gått har vi antagligen en liten hos oss snart. Spännande är det men nu börjar räddslan för vad som komma skall smyga sig på igen. Men vet också att de kommer vara så värt det i slut ändan =)

Efter som jag nu stakt misstänkte att mitt vatten har gått eller börjat gå eller hur än nu säger och efter råd från kloka personer så ringde jag förlossningen för att kolla läget.

 

Förklarade om den rosa aktiga flytningen eller vattnet, och att det kommer en hel del då och då. Kändes lite löjligt då jag ännu inte känner så mycket mer än kanske lite lätt mensverk, så kanske inte helt själv fattar att det kanske är något pågång. Men BM på förlossningen sa åt mig att hålla koll de närmsat timmarna och höra av mig igen om de kommer mer eller om de kommer något råsa aktigt igen. Då blir det kontroll på förlossningen. Det är nog faktiskt något pågång nu. Och är det vattnet som gått så kommer det vara bebis här inom en snar framtid. Lite läskigt men så himla häftigt också. Snart är väntan (förhoppningsvis) slut.

I morse när jag skulle gå på toa och jag åter igen fått den där jobbiga molverken så fick jag också en rosaktig flytning, det brukar kunna komma i slutet och kanske tillsammans med molverken kann vara ett tecken på att det sätter igång snart.

 

Desutomed tror jag att det läcker lite fostervatten, eller är ganska säcker på det. Har inte varit så där splash som många beskriver, men tror inte det kan varit något annat. Kan ju hoppas att det var det, har i alla fall tagit fram tensapparaten nu ifall fler molverkar skulle komma så jag kan testa den innan det sättr igång på riktigt. Men ja bara för det kommer tecken på att det faktiskt kan sätta igång så är jag mer pessimistisk nu, är säkert ingen vatten avgång och inbillar mig säkert bara. Men får la se hur det utvecklar sig. Just nu inga molverkar och inget som går att klocka när det väl kommer i alla fall...

Jaha då har det börjat mola så där mesigt igen. Viill ha ont på riktigt inte bara messig mensverksliknande verk. Vill ha bebis nu, är trött på att vänta. Drömmer om att doktorn säger att nej du får helt enklet ha kvar bebis i magen för han/hon vill inte komma ut. Så de känns nu. Bara gått över fyra dagar men fyra dagar är för länge. Är ingen person som är bra på och vänta, tycker om att folk passar tiden, varför kan inte min bebis också passa tiden. Denna väntan gör mig galen.

 

Molande verk som jag har nu kanske i alla fall gör lite nytta som min barnmorska sa, men vill ha riktigt smärta nu så jag vet att snart är de över. Hmmm

Efter gårdagens bullbak så fick jag helt plötsligt ont... Men så klart var de fel sorters ont. Var mer verk efter att ryggen fått sin berskärda del av bebismagen och mina höfter fått samma dos så sa det ifrån. Inte kul, vist att jag längtar efter att få ont. Men vill att det ska vara det där bebis är påväg ont. Men ja den lille verkar trivas bra där inne och gårdagens förverkar är ett minne blott. Igår kände jag inte ett jota och det förverkar jag kände för ett par dagar sedan är endast ett minne blott. Det ända jag kände igår var det där obehagliga vad jag tolkar som blodsocker fallet och den känslan får gänra inte komma tillbaka.

 

Bebis lyser med sin frånvaro och mammi och pappi vill inte vänta längre. Bläää

Jag sa ju innan att det skulle bakas tekakor och bullar. Nu står första plåten bullar i ugnen och va rädd att det höll på att bli pankaka av mina bullar, men med lita tålamod så lyckades jag få det att jäsa lite.

 

Tekakorna blev där emot fantastiska Astrid hade nog godkänt dem, även om jag inte riktigt lyckades komma upp till hennes standard. Tänkte bjuda på lite bilder på mina bakverk

 

 

 

 

 

 

Bulldegen på jäsning

 

Bullar på jäsning

 

Inte det snyggaste bullarna men goda blev de

 

Blir till att baka idag istället. Orken tröt igår så sattsar på stort idag. Första sattsen med tekakor är på jäsning så ska det förhoppningsvis bli två satser med olika sortes bullar också. Är verkligen på G idag kanske bli en sån där änninga bullmamma av mig i alla fall. Har inte haft energi att baka innan, men nu fick jag världens ryck.

 

Ska försöka få mina tekakor som min gammelmormor Astrid gjorde dem, har försökt innan men inte lyckas. Får väl se om de bli bättre lycka  denna gången. Sen blir det bullar med mandelmassa och glasyr på som Astrid alltid gjorde. Hoppas på succé.

 

Dagen idag känns inte lika långsam nu när jag är igång. Får gärna komma bebis idag, men efter mammi bakat klart. Har fått tummen ur och fixat skruvar till spjälsängen idag också, gratis blev det. Då en av våra nedmonterade möbler från IKEA hade skruvar i perfekt storlek. Praktiskt är det. Blir nog att bädda sängen också. Kan inte med och skruva ner den nu heller när den är ihop monterad. Har för övrigt inte så mycket känninger idag heller, fast fick något form av blodsocker fall innan, läskigt var det. Blev skakig och kallsvettig och kände mig svag i kroppen inte kul, hade hellre fått verkar men men.

 

Bilder på mina (förhoppningsvis) fina bakverk kommer när det är klart. Kan knappt vänta.

 

 

 

 

Jaha ännu en dag har gått nu är det BF + 2 inte direkt lycklig över det, men får helt enklet gilla läget. Försöker fördriva tiden så gått det går, men är trött och orkes lös. Idag har jag hunnit med en fika med Julia en annan blivande mamma från stan. Vi är nog båda lika trötta på och vara gravida även om hon har några dagar kvar till BF. Men bitter heten börjar ta över så tror säkert att alla jag känner kommer hinna för mig.

 

Vill verkligen inte vara gravid längre, när till och med barnmorskan börjar kommentera att än sér svullen ut i ansiktet då var det roliga slut. Svullnaden i ansiktet har kommit nu, har alltid varit rund i nyllet med men inte som nu. Uscha mig, vill bli av med all vätska och gosa med min bebis.

 

Ska försöka fördrvia rästen av eftermiddagen med att baka både bullar och tekakor. Får se om jag orkar detta, men de är i alla fall planen. Bullar med vanilj i och en sats med mandelmassa som min lilla Astrid alltid gjorde och så tekakor, ska försöka få dem som henne, men har prövat många gånger och hitilds inte lyckats. Hmm undra vad hennes hemlighet var?!

Jaha BF +1 och bebis verkar dröja. Har haft vad jag skulle tolka som lite förverkar på morgonen idag men nu är de lugna gatan igen. Tycker inte om och vänta vill ha bebis NU! Men det dröjer säkert några dagar till. Hoppas väl fotfaqrande på att Kristoffers farmor har rätt att det blir bebis imorgon men tvivlar på de med tanke på hur lite jag har känt, men hoppet är väl de sista om överger människan. Och en del som fått barn det senaste dagarna har ju fått ut sina på fantastiska 5 timmar från första verken.

 

Vill dock understryka att så fort får de gärna låa bli och gå, vet att än kan spricka himla myclet då och det vill jag inte vara med om. Spricka lite kommer än men behöver inte göra det mer än nödvändigt. Får gärna gå lagomfort så imorgon kväll kan bebis komma så kan det få sätta igång i natt eller nått sånt. Men som sagt är väl inte så optimistiskt med tanke på hur lite jag har känt.

 

Vill ha ont nu!

Jaha då var dagen då vår lille är beräknad här. Men den lille verkar inte kunna passa tider, konstigt. Mamma som alltid passar tider, men kanske brås den lille på sin far som är en riktig tidsoptimist.

 

Aja får försöka fortsätta fördriva dagarna så gått det går, den kommer när den kommer. Men hade velat ha den lille här nu. Men får väl bara glad om jag slipper vänta två veckor till.

 

Hade gärna sätt att den lille kom redan igår, då den dagen var en känslomässigt jobbigt dag. Igår sa jag och min familj farväl till världens finaste Astrid, min gammelmormor hat gått ur tiden. Var riktigt jobbigt, trodde inte att jag skulle reagera så mycket som jag gjorde, då jag de senaste veckorna kanppt kännt något alls. Men igår gick de väl upp för mig att vår lilla Astrid inte finns mer. Hade så gärna velat att hin skulle få se våran lille. Men men. Hon ser ner på oss från himlen så hon kommer får se vår lille i alla fall. Fina Astrid, men som sagt för det var rätt jobbigt på dagen igår hade det varit trevligt att avsluta dagen med att ett nytt liv kom till jorden, då en annan lämnade. Men så blev det inte.

 

Nu hoppas jag istället på att Kärlekens farmor har rätt, hon är övertygad om att det blir bebis på måndag. Så får hoppas på det. Men det soom är skönt med att passera BF dagen är att nu vet man att nu är det inte långt kvar  För senast om 18 dagar har vi vår lille här =)

 

 

 

 

 

 

Jaha då var det ännu en dag närmre BF bara två dagar till nu sen är det bebis datum. Men med tanke på att inget alls tycks hända så lär väl bebis dröja något. Försöker bedriva tiden så gått det går.

 

I tisdags och ikväll har jag varit i trollhättan och bedrivit min tid på Inslussning (nollning) för nta studenter för 5:e året i rad. Kan inte hålla mig borta från allt det skojiga och alla härliga människor där. En gång kåraktiv så är det svårt att släppa det helt. Att få dra på sig ovven en några sista gånger var härligt och faktiskt kunna deltagit på min 5:e nollning kände bra. Men måste säga att vist att folk i overoller blir uttittade men du skulle bara veta hur utittad en overollare som är höggravid blir glodd på. Brukar tycka om när folk glor med min ovve. Men kändes nästan lite obekvämt idag. Men kommer alltid tänka I belive love is åvverol =D.

 

Kanske blir mamma men studenten kommer inte helt kunna tas ur mig. Men nu blir det inte kåren på ett tag då våran lille kommer snart =) Men I will bee back!

Och folk som känner mig vet att det där med att vänta är inte min stora kvalitet. Blir rastlös och otolig efter att ha väntat på bussen i två minuter och då trots att jag själv alltid är vid busshållplatsen lång innan bussen ska gå.

 

Kan säga att väntan på en bebis ska komma ut är ännu värre, räknar varje minut känns det som och längtra efter smärtan ska komma så jag vet att nu sätter de igång. Var tur att jag jobbade så länge som jag gjjorde för tror jag skille blivit galen om jag gått hemma och väntat i två månader och desutomed vetat att
än kan gå över. I morgon var det två veckor sedan jag gick hem och trots att jag inte orkar, så klättar jag nästan på väggarna. Vet inte vad jag ska göra med min tid. Hemma är det fixat det mesta, skulle kunna flyttpacka men de orkar jag inte.

 

Nä usch för de här, det har gått långt när än bara längtar efter att få ont. Har knappt känt något, hade molande värk för typ en vecka sedan och täntka att nu kanske, men inte då. Tycker att lillen kan komma nu, har inte ens gått över än, tre dagar kvar till beräknat. Men jag är otolig. Hatar verkligen att vänta...

Jaha då var än i Trollhättan igen då, att jag är höggravid kan inte stoppa mig från att försöka delta lite i årets inslussning. Kommer nog aldrig kunna ta ut studenten helt och hållet ur mig. Trots att det nu bara är 4 dagar kvar tills jag är beräknad så kunde jag inte låta bli att åka.

 

Känner mig rätt trött nu och kanske borde jag ligga hemma på soffan och vila då kroppen är rätt matt och det idag gör rätt ont i svanken och bebis trycker en hel del neråt, men vore väl något att berätta för vår blivande knodd hur förlossningen startade :P och vart vattnet fick, även om symtomen jag känner knappast är tecken på att de är på G. Håller mig helt öppen för att jag kommer gå över och kanske kommer behöva bli igångsatt så småning om, lika bra så blir än inte besviken.

 

Men idag blir det alltså besök på min 5:e nollning, dock första nollningen jag faktiskt inte jobbar något. Konstigt känns det men kul är det att kunna säga att jag även varit på plats på denna Nollning/inslussning om inget skulle hända under dagen =)...

 

Får försöka vara spontan så länge det går...

Idag har vi varit på förhoppningsvis sista kontrollern på MVC, eller egentligen så tror jag väl att det blir till att träffa barnmorskan nästa måndag med, men hoppas verkligen inte på de. Vill ha ut lillen nu speciellt efter alla dessa nätter med usel sömn och idag trycker de otroligt mycket neråt, hoppas verkligen de är ett tecken på att de är dags snart.

 

SF måttet var 37 idag

Hjärtat slog med 143slag/min

Blodtrycket låg 130/80

Vikt är nu stabil (hemlig stämplat hur mycket) =P

 

 

Så godkänd från Barnmorskans sida. Och alla prover har också varit bra. Som sagt hoppas slippa fler besök dit, men vi pratade också om de här med igångsättning idag. Tänker slippa det, men antar att än får ha det lite i bakhuvudet att det kan bli så. Fast jag inte vill...

Första magbilden V.19

 

Vecka 22

Vecka 25

Vecka 35

Vecka 36

Vecka 39

 

Magen har växt en del desssa nio månader, detta får nog bli sita bilden. Hoppas att det inte blir fler tillfällen, men häftigt att se hur magen växt och veta att magen växer för vår skatt har växt sig stor. Snart är vi föräldrar en vecka kvar till beräknat och känns konstigt men längtar så <3



 

 

 

 

 

 

Här om dagen fick jag ett snånt där extremt sug efter ´Burger King mat. Min standars är en Cheseburgar meny med bara ost på burgaren, stor pommes och en hot chese dipp och chili chese. Denna dag var jag också grymt sugen på jorsgubbs milke shake. När vi väl kom ner så la jag min beställning och ja så klart fanns de ingen hot chese dipp, hmmm det förstörde lixom min måltid då jag alltid har dippen på min bugare, sedan hade deet inte heller min jordgubbs milkeshake. Så givetvis så började jag gråta, HALLÅ vem som är normal börjar gråta för att de som man vill ha råkar vara slut.

 

Dessa hormoner är inte alls kul, stackar Kärleken som ska behöva stå ut md det. Måste vara pinsamt, men inte då. Han säger bara att det gör inget och att den som inte varit gravid och haft hormoner som  svallar ska inte ha en åsikt. Så gullig är ha, fast lite pinsamt var de nog för honom även om han inget sa.

 

Men som sagt pinsamt med svallande hormoner ibland